Still recovering
Nu väntar jobb i veckan men förhoppningsvis en hel del träning och positiva besked med.. Kan inte alla vara små änglar och hålla en tumme för att jag får den där underbara lägenheten i Solna? Hoppas hoppas hoppas..
Vad hände med mitt film-maraton idag?
Yeah baby, YEAH!
Sitter i "vår" fantastiskt sköna soffa här hemma i lägenheten och chillar efter en hård arbetsdag med ett glas vin i handen och datorn i knät och i bakgrunden hörs de ljuva stämmorna från årets Idoler.. Härligt, fredagar är underbara.. Arbetsveckan är slut, för de flesta i alla fall men det drabbar tyvärr inte mig eftersom jag är så illa tvungen att jobba hela helgen men vad gör väl det när man har skaffat sig en flört på jobbet? ;)
Men fastän jag ska jobba så tänker jag unna mig lite godaker och upplevelser och en och annan utgång i helgen för att liva upp stämningen ytterligare. Senare ikväll blir middag med turturduvorna Nicoletta och Peter (var det meter eller millimeter? haha..) och en drink med Johannes och Clabbe.
Oh, yes. I'm back on track!
Mycket snack och lite verksta'
Vädret är underbart. Jag måste suga i mig så mycket jag bara kan av allt positivt som jag hittar runt omkring mig nu. Om en halvtimme bär det av upp till Stockholm igen efter en omtumlande helg här hemma i Småland. Ena sekunden ångrar jag att jag åkte hem och andra tackar jag de högre makterna att jag inte behövde vänta de där två långa veckorna innan domen. Jag är fantastiskt bra på att bygga luftslott, att jag aldrig lär mig att de är just luft. Tomma förhoppningar om saker som troligtvis inte kommer att hända. Men efter det här så borde jag ha lärt mig, lärt mig att inte undvika sannaingen utan att möta den innan den blir alldeles för avlägsen och slår ner som en atombomb i ansktet på mig. Lärt mig av mina "misstag" och kanske nästa gång tänker efter både en och två gånger och dessutom kommunicerar så att inga missförstånd uppstår. Stockholm kommer ta platsen som min fristad, jag ser det inte som att jag flyr, jag ser det som att jag behöver utrymme för att kunna gå vidare. Mitt nya hem kommer att ta platsen som mitt andrum. De nya vänner som dyker upp längs vägen kommer ge mig tillbaka tron på nya relationer. Och ni underbara vänner som redan smugit sig in i mitt hjärta kommer att uppskattas enormt för vad ni är och vad ni står för och jag är en lyckans ost som har er.
Kärlek.
Jag är död.
På nåt vis lyckas jag lura alla att jag lever, jag äter och sover utan att jag själv vet om det och ibland lurar jag till och med mig själv så pass att jag går upp ur sängen. In i en dimma där allt flyter omkring och förbiutan att göra några avtryck i mina sinnen och ingentinglängre känns viktigt. Ord med innebörd om att smärtan försvinner och att tiden läker känns som ett hån mot hela min existens. J a g ä r t o m. Jag är ett skal som blivit bestulen på sitt innehåll, ett ihåligt spökansikte som vägrar ge upp tanken på att någon gång hitta tillbaka till platsen där allting hände och återskapatid och rum för olyckan och nu förshindra den. Jag undviken verkligheten efter detta , jag klarar inte av att se den i ögonen. Och jag är beredd att fly tills Min verklighet är den sanna. Jag hatar dig för de ord som du påstår är sanningen, men jag kan inte forma dem med mina läppar. Jag hatar dig för att du påstår att du inte längre känner något, men kan inte forma orden med mina läppar. Jag hatar dig för att du inte längre släpper in mig, men kan inte forma orden med mina läppar. För när jag gör det, då blir de sanna.
Kanelbullens jävla dag.
Jag sitter och kurar under täcket i soffan och tittar ut genom fönstret på det vackra höstvädret som faktiskt har gästat oss i ett par dagar nu. Känner lusten att gå ut och ta en nypa frisk luft och gotta mig i solen men fastnar ändå i soffan eftersom jag inte känner mig pigg för fem öre. Jag har varit hemma från jobbet i två dagar, vilket i sig inte är någon bra start direkt på ett nytt jobb, men vad ska man göra. Är trots allt ganska övertygad om att de inte vill ha potentiell magsjuka på jobbet. Min potentiella magsjuka är som en ond cirkel, jag mår illa och har ont i magen vilket gör att matlusten försvinner och det i sin tur gör mig jättetrött och ännu mer illamående, och så håller det på sådär. När jag heller inte mår tiptop i andra delar av kroppen och knoppen så blir det en enda soppa som visar sig i fysisk smärta och i det här fallet, fysisk sjukdom. Idag ska jag dock göra ett tappert försök att klättra ett par trappsteg uppåt igen och kanske till och med lyckas nollställa, men med ett steg framåt och två steg bakåt i bagaget så är packningen tung. Men jag ska ge det ett försök och ta ett steg i taget, men frågan är bara, åt vilket håll?
Imorgon bär det av hemåt till de småländska skogarna för en liten weekend med familjen. Blir nog inte så mycket mer gjort än att umgås med dem eftersom det inte finns så många vänner kvar hemma att hälsa på, de är väldigt lätträknade i alla fall.. Hade sett fram emot en efterlängtad kväll med en person som betyder otroligt mycket för mig och alltid kommer att göra det men tyvärr så gick de planerna inte riktigt i lås.. Jag var inte beredd på den vilda storm av känslor som kom över mig, låter kanske blåögt men det är den nakna sanningen.
Jag känner mig mer vilse än någonsin, och det västa är att det är jag själv som försatt mig i den här situationen och ingen kommer att kunna ta mig härifrån mer än jag själv. Och just nu vet jag inte i vilken ände jag ska börja, jag vet inte var jag ska hitta kraften att börja eller åt vilket håll jag ska gå..
Jag tar en kanelbulle och en promenad med Alfred på det här. Han är ju en sån där skum människa som kallas kille, så han kanske kan förklara ett och annat för lilla mig. At least i hope so..