from good to great

Sitter just nu på bussen på väg från ett hem till ett annat och med även skifta mellan två ganska olika liv. Det ena präglas av nya inspirerande vänner, nya främmande och något skrämmande upptäckter om hur bra, skyddad och fullkomlig min uppväxt ändå måste ha varit, en titt in i gräddans vardag men framför allt min resa in i det okända och oändliga livet som 20 åring. För det är lite så det känns, att just nu varar för evigt och det är en känsla som jag ska hänga kvar vid ett tag eftersom den har ungefär samma effekt på min kropp som en äkta sugarrush, and me like.

Det andra är ett liv som på något vis står stilla, det stannade till som i chocktillstånd för nästan exakt ett halvår sedan och har sedan aldrig riktigt kommit tillbaka i sin gamla rytm och takt. Men samtidigt är det hemma, det är dit jag längtar när allt känns botten och det är där man vet att man alltid vad som än händer är välkommen rakt in i ett par varma famnar som med ens får allt att se klart mycket ljusare ut.

Men även om det är både läskigt och skönt att komma hem till sin fristad så jobbar jag ändå fullt ut för att kunna känna det där lugnet inombords vart jag än befinner mig i världen. För snart är det dags att ge sig ut på nya äventyr, inte för att jag redan tröttnat på huvudstaden här i Sverige utan snarare för att man ibland måste våga ta ett wildcard och satsa för kung och fosterland... rakt in i nästa projekt som innebär flytt till nästa nordiska huvudstad, och äntligen en chans att få visa mina färdigheter bakom bardisken istället för framför J (där jag i för sig spelar i en helt annan liga..)

För att fånga det där lugnet som det förut ekade tomt på i min kropp så handlar det i mitt fall om att hitta vänner som alltid följer en vart man än hamnar, vare sig de bara finns i hjärtat eller bor i rummet bredvid. Människor som förstår, stöttar eller ibland ger mig en avhyvling.

Mitt sätt att lära mig tackla de hinder som dyker upp på vägen mot mitt mål är just nu något så otippat som yoga. Det är lika effektivt som fristaden som jag pratade om förut och det bästa av allt är att det alltid att går att ta med sig, det känns som ett sött och praktiskt litet resekit med Lugn helt enkelt. Efter en timmes egotripp både kroppsligt och på något vis själsligt så känner jag mig lätt som en fågel och stark nog för att stoppa krig.

Nu när jag står och betraktar mig själv, mitt liv och mina val under det senaste året är det som att se på handlingarna genom ett filter, en retucherad bild, eller en klippt film och inte igenom ett klart fönster med knivskarp skärpa som det kanske borde vara. Ja, jag grubblar över saker och handlingar som självklart inte göras ogjorda men hur ska jag annars hitta någon sorts rätsida på livet här och nu? Allt speglas i hur jag agerat och tänkt förut och hur jag ska ta mig vidare och flytta vänster fot innan jag satt ner höger i marken? Tyvärr så har jag inga vingar, jag kan inte flyga undan mina problem utan jag måste kämpa vidare trots att världen är alldeles suddig i mina ögon och mina steg är stappliga och ofta snubblar in i varandra..

Nu lockar ett liv långt bortom Sverige, för första gången i mitt liv. Stockholm räckte inte länge för att stilla och lugna min kropp och själ och nu känner jag suget efter solen. Ett liv på mina villkor och utan någon som jag själv inte vill ska vara där. Kanske är jag bara löjlig, längtar alltid efter mer, men vilken väg ska jag följa om jag inte mitt hjärtas? Jag försöker hela tiden övertyga mig själv om att plugga nästa höst och själva tanken med att plugga känns riktigt tillfreds men det är ju aldrig suget som har varit problemet utan motivationen. Jag är fortfarande osäker på åt vilket håll jag vill styra mina steg åt och kanske är en resa för mig själv vad jag behöver?

Någon sa till mig att jag tänker för mycket, kanske är det så enkelt..

Godnatt.