ett försök att säga tack utan att ta till ironin

Ett litet steg för mänskligheten må vara ett stort steg för mig. Gardinerna är upprullad, föreläsningen avklarad trots bristande nattsömn och överflöd av mardröm och något skrattliknande har passerat mina läppar. Man kan fråga sig varför, älta orsaker, leta efter en slutgiltig och enkelt åtgärdad anledning men om sanningen ska fram är människan tyvärr sammansatt på ett mer komplext sätt än så. Rätt är inte alltid rätt utan ibland fel, och fel är inte alltid bara fel utan lite rätt. Vad jag försöker säga är väl att världen inte bara presenteras i svart och vitt. Det finns så många färger att vi inte ens kan namnet på alla och på samma sätt fungerar människan. Det finns så många tankar, känslor, hemligheter så man vet knappt själv om man hittat alla, namngett dem och stoppat dem i passande fack. Ibland kommer dessa över en som en samlad om än vilsen våg och fullständigt rubbar dig ur balans. Platt, mörbultad, jämnad till marken. Och vad gör man då allt känns överspelat, slut och som ett tråkigt skämt? Jo, man fångar så småningom den utsträckt handen, efter att ha skvalpat runt i en dimmig, disig och grå sörja. Man lyssnar så småningom till personen som hela tiden stod där och ropade, viftade med armarna och pockade på din uppmärksamhet. Ögonen ser klarare och helt plötsligt hör man orden som formas ur dennes mun. ♥

Let's kick ass på Bodybalace. För att lätta upp stämningen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback