from good to great

Jag hatar att öva på saker. Jag tycker helt enkelt inte om att inte kunna saker efter att ha gjort/provat/läst dem EN gång. Det enda jag önskar mig i julklapp är en superkraft som gör att jag kan allt efter första försöket. Perfekt ska det vara också, på pricken.

Nu sitter jag och surar i min soffa för att jag inte riktigt får till det med prat och rörelser samtidigt. Det går jättebra för simultanförmågan när jag tänker, men inte lika bra när jag gör. Om en halvtimma ska jag och Emma på promme, och när jag kommer hem ska låtarna sitta. För det är tråkigt att öva. Öva öva öva. Jag skulle aldrig kunna bli världsmästare i något om jag inte hade de där superkrafterna som jag önskar mig av tomten. Fan då. Jag ska göra om mig själv. Jag ska bli en sån där som aldrig tröttnar på att öva öva öva.

Hur puckat är det egentligen inte att bara göra sitt halv-bästa då? Jag behöver en sträng coach av nåt slag, nån som piskar mig när jag inte gör mitt bästa. För när jag inte gör det så blir ju livet i allmänhet miserabelt och tråkigt.

Jag har kommit på den ultimata lösning här, men har lite problem att genomföra den bara. Linda? Du skulle kunna vara en bra coach. Ryta till och be mig skärpa upp min akt och sluta gnälla?

För fan bruden (i'm talking to me) det är ju uppstyrning på dig nu. Move your ass and DO IT! Det handlar om en sak och det är lat lat lat. (Blogg fungerar alltså även utmärkt som själv-skälls-medium.)