mystiskt fenomen
efter en promenad till pressbyrån så hamnade jag i sängen framför datorn, igen. detta trots att jag än en gång sprang ihop med mr man på gården. vad hände? är inte peppad för träning om några timmar och det känns som att det är en milslång uppförsbacke mellan mig och josefin och hennes skrivare. pistagenötterna smakar fotsula och lusten för vilda upptåg är obefintlig. saknar de vänner som är tio, tjugo och fyrtio mil bort mer än på länge. jag saknar min norrlänning, min cheesecakes-syster, min wilmer och allt jag inte kan få ha här hos mig precis just nu. varför vill man alltid ha det man inte kan få?
Martina.
Jag finns här. Snart kommer jag och då blir det cheesecake för hela slanten! Saknar dig bumsing!
inte för att jag är expert, men tror jag förstår hur du känner... man har massa härliga människor runt omkring sig och alla är great - men de känner en inte såsom ens gamla, riktiga vänner gör. Och det suger, men riktig vänskap tar TID. men när man känner sig ensam vill man bara ha vänner runtomkring sig som känner en väl - som vet ens svaga sidor och som bara finns där utan svårigheter. Jag saknar dig min vän!
precis som kina skrev om att ingen av de "nya" vännerna känner en som ens gamla gör, det kan kännas jobbigt i början.. jag tyckte det var jättesvårt förra hösten, inte för att man inte hade vänner, utan mest för att man ville att allt skulle va som det alltid varit.. med samma vänner, och slippa behöva berätta om sig själv för att andra ska förstå. men vet du, det går över! lovar! "finns det uppförsbackar, finns det nedförsbackar" :)
är det bra med dig annars?
pusss