from good to great

Jag kanske är helt sinnessjuk, vad vet jag.

Om jag skulle ha en önskelista så skulle prio nummer tre vara att Du åker iväg på din livs resa. En månad av resande som öppnar dina ögon precis på samma sätt som samma resa gjorde för mig, då för ett och ett halvt år sedan. Jag önskar mig att du vaknar, inser vem du är och vad du har kapacitet till att uppnå. Jag önskar mig att du samlar på din alldeles för många nya drömmar och resor så att de knappt går att uppfylla. Jag vill att du ska få smak på livet. Jag önskar mig att när du kommer, tar du samma initiativ som jag gjorde. Då. Önskningar borde kanske inte gå i uppfyllelse, inte om det är fler männiksor är jag som önskar så självcentrerade och egoistiska saker som detta.

Jag tror att jag önskar att du och jag kunde vara på samma nivå igen. Eller iallafall på samma spelplan. Nu är du så långt borta, jag kan inte nå dig hur gärna jag än vill. Alltid samma visa, anagligen handlar det fortfarande om att jag är livrädd för att till syvende och sist stå där ensam. Ensam för mig är själv, ingen som fyller ut min andra halva. Jag står och trampar i mina egna fotspår och hittar inte några nya vägar, och vet inte hur man trampar upp nya.

Polisbestyret har utan förvåning övergått till en kamp snarare än känslor och dubbla hjärtslag. Ännu en man som lugnt och stilla traskar vidare utan att visa minsta ånger eller osäkerhet. En del i botten av problemet ligger inte omöjligtvis i känslan som jagar mig dag efter dag. Ingen som jag träffat, brutit upp med eller vart inblandad med på något sätt har varken ångrat sig eller varit osäkra på sin väg bort från mig. Är jag maktgalen? Känslofreak? Överdriver jag? Är jag en svag människa? Ju fler som fortsätter vandra utan att vända sig om, ju mer känns det som att jag har en vulkan inom mig som snart bryter ut. Love me. Pick me.