from good to great

I'm getting there, sooner or later. From Good to Great. Det tål att upprepas, och numera startar min dag med att fokusera på just den tanken. Bort med skit, in med lycka. Veckan har varit BodyBalance från morgon till kväll, från tår till fingertoppar. Jag andas ut och börjar fundera på att åka hem till familjen. Känslan av att behövas och vara uppskattad började försvinna i söndags och efter igår är den för långt bort för att hitta just nu. Du, och ni, fick mig att känna mig som pesten. Som att jag genom att göra entre skulle sprida en hemsk olustkänsla hos alla och skapa dålig stämning endast genom min närvaro. Som mina andetag vore gift och mina blickar skar upp djupa sår. Öppen, chockad, sårad och nedbruten. Hur ska jag kunna rätta till någonting som jag inte förstört? Jag vägrar famla i mörker. Jag tillåter inte ens att dessa människor, som oförtjänt värmer sig i mitt hjärta, någonsin ska kunna göra om detta. Ni är ute. Blockerade. Portade. Ni kommer inte in, vad jag hyser i mitt hjärta bestämmer jag och ingen annan. Nog. Nog med timmar tänkandes och försökandes, nog med händer som räckts ut för din skull. DIn skull, inte min. För det är tydligt att det är ni, och inga andra som inte anser mig "lämplig att komma ikväll". Inte för att vara taskig skrev du, men vet du vad. Det är det värsta du gjort mot mig. Att stänga mig ute från mina vänner, mina bästa vänner som jag träffat så gott som varje dag under mer än tre år. Att ta ifrån mig detta, bara för att du kan. Även om det för er bara handlar om en kväll av årets alla 365, så handlar det för mig om att ta en ståndpunkt. Och det gjorde du klart och tydligt. Det handlar inte om mig längre. Det än ni, för det finns tydligen inget "du och hon" längre. Vi anser det inte lämpligt. Du skulle kunna få tårna avskurna och serverade till middag om hon så önskade, för du har inte längre någon egen vilja. Det handlar inte om mig. Det slutade handla om mig för längesen, men tydligen så är kan man fortfarande ställ sig frågan om det gör det för dig. Jag släpper allt det här nu, låter det flyga förbi mina tankar utan att stanna upp och reflektera över det. Tydligen har även mina närmsta vänner missuppfattat mig så gravt att även de "förstår varför jag inte är lämplig". Jag har vänt, jag har vridit, jag har synat i sömmarna. Tänkt att jag inte ska ägna det så mycket tid och kraft, men när det gäller så nära parsoner så blir känslan annorlunda, mer intensiv. Det är en hopplös känsla att inte ens ha blivit förstådd av sina närmsta, men jag släpper det nu. Det svävar förbi. Precis som jag blivit socialt exkluderad kommer jag från och med nu psykiskt exkludera dessa personer och vad det innefattar. Ord, konversationer, tankar och funderingar kring dem kommer inte att yttras, för de kommer inte stanna länge nog i mitt medvetande för att uppfattas. Det är sorgligt ibland, men det kommer bli en av de pusselbitar som saknats till Great. Ett djupt andetag, och när jag släpper ut luften rensar jag hela min kropp från detta gift.

M