The Rain of Change?
Jag är en glad människa, det är jag. Jag älskar att träffa nya människor, festa och ge mig ut i världen utan att veta exakt vad som väntar runt hörnet.* Jag är ingen pessimist fylld av negativ energi. Jag är positiv, även om ironi är något som ibland sätter guldkant på mina uttalanden. Realist, absolut, men visst betyder inte det att jag inte väljer att se fördelar istället för nackdelar? Men om jag nu är den glada och positiva människa som ajg utger mig för att vara, varför ligger jag då här i en stor säng med omfamnande mjuka täcken och tittar ut på det konstant strilande regnet och känner en stor tomhet? (*Det är sant, i sommar har jag lärt mig att leva som jag lär, utan vare sig almanacka, trådlöst internet eller en världsomfattande telefonbok i mobilen.)
Imorgon tar jag min fullastade bil och styr mot Växjö. Out with the old and welcome the new. Jag håller alla tummar och tår jag kan för att jag ska kunna vara med på besiktningen imorgon och efter ett godkännande få ta nycklarna direkt. Hur underbart hade inte det varit med en sådan inledning av flytten till min nya lägenhet? Om jag kan ta beslag på nycklarna innan helgen så kommer mina kära föräldrar antagligen och dumpar mitt flyttlass lite snabbt och lämnar mig sedan för att fortsätta med flytt nummer två i familjen denna helgen.
Känslan av att det faktiskt är sista kvällen hemma innan jag åter igen kan känna mig helt fri och leva mitt eget liv, kan knappt beskrivas. Varenda gång jag återvänder till den del av Småland som jag kommer ifrån så faller jag automatiskt in i samma gamla levnadsmönster. Samma jobb, samma rastlöshet och samma intensiva känslostormar. Jag undrar till och från, dras vi till varandra gång efter gång för att det verkligen finns levande kärlek mellan oss eller handlar det bara om närheten och bekvämligheten över att redan känna varandra utan och innan? Måste man bli klok på det eller kan man bara fortsätta framåt utan att reflektera, och kommer man i så fall snubbla och riva upp stora sår i framtiden istället?
Det regnar fortfarande. Men jag vet att det kommer regn efter solsken.
Imorgon tar jag min fullastade bil och styr mot Växjö. Out with the old and welcome the new. Jag håller alla tummar och tår jag kan för att jag ska kunna vara med på besiktningen imorgon och efter ett godkännande få ta nycklarna direkt. Hur underbart hade inte det varit med en sådan inledning av flytten till min nya lägenhet? Om jag kan ta beslag på nycklarna innan helgen så kommer mina kära föräldrar antagligen och dumpar mitt flyttlass lite snabbt och lämnar mig sedan för att fortsätta med flytt nummer två i familjen denna helgen.
Känslan av att det faktiskt är sista kvällen hemma innan jag åter igen kan känna mig helt fri och leva mitt eget liv, kan knappt beskrivas. Varenda gång jag återvänder till den del av Småland som jag kommer ifrån så faller jag automatiskt in i samma gamla levnadsmönster. Samma jobb, samma rastlöshet och samma intensiva känslostormar. Jag undrar till och från, dras vi till varandra gång efter gång för att det verkligen finns levande kärlek mellan oss eller handlar det bara om närheten och bekvämligheten över att redan känna varandra utan och innan? Måste man bli klok på det eller kan man bara fortsätta framåt utan att reflektera, och kommer man i så fall snubbla och riva upp stora sår i framtiden istället?
Det regnar fortfarande. Men jag vet att det kommer regn efter solsken.
Kommentarer
Trackback